Lägger in mina skrivna saker från förr..det som varit..Det blir svårt att öppna upp på nytt känns det som..Så därför klickade jag in ALLA inläggen som jag tidigare skrivit..
De är sanna, nakna, men de är jag..eller vad jag var.. Har mer att lägga in men de passar inte in under denna kategori..
Från Januari 2010- Maj 2010..
Idag är början på nåt nytt..
Igår morse vaknade jag och tänkte... "Denna vecka kommer inte bli kul". Negativt jag vet..men egentligen en rädsla så stark... Måndag startar med första EMD-R behandlingen.... Fredag begravning för min älskade farmor...
Jag tänker inte skriva här vad jag ska bearbeta, behandla personligen med EMD-R... Det ska jag hålla för mig själv..
MEN
Jag ska skriva ner hur jag lever i det, då jag hoppas att jag ska hålla mig mer vaken över mig själv och min förändring...som jag starkt hoppas på skall infinna sig...
Det har varit en riktig urladdning för mig idag..Känslorna kom till sin "riktiga plats"..Just nu är jag låg..lite utmattad och trött..trött.. Ska gå och lägga mig i soffan efter detta och bara vara tills jag ska hämta min son..
Att jag skriver "känslorna kom till sin riktiga plats"
är pga av att idag, för första gången kunde jag sätta ihop att några av mina känslor, aktuella i olika situationer idag, kom sig tillkänna som tillhörande på andra ställen, många många år från nu...
Flummigt skrivet...mmm...men jag har inget annat sätt att skriva det på..så, så får det se ut...
Jag har släppt "garden"...kastat mig ut...i det okända, farliga, kalla, ruttna,hemska...
Men jag gör det nu för första gången i livet med ett leende på läpparna...
Jag ler av rädlsan, nakenheten, oskulden....
Varför?
För att jag har min trygghet i livet.... Inte i mig själv..än...
I min livskamrat, själsfrände
I mina barn
Amor Vincit Omnia
Mina första ord på bloggen får starta med mitt ledord i livet….
Min älskade sambo och jag har det tatuerat på våra armar….
Jag har ritat den själv, endast hjälp med finjustering…
Det är inget påhittat ledord i våra liv…det är precis så det är…Hade vi inte haft den starka kärleken till varandra har vi aldrig varit ihop idag..
Jag har ett trasigt förflutet som jag kämpar med dagligen, vi har båda barn på varsitt håll…min sambo två och jag ett sen innan…bådas varsina ex att vara sams med..
Har varit tillsammans i 3 1/2 år, på de åren har jag flyttat från Värmlandsskogen, från att vara singelmamma med en Fantastisk dotter till Sambo och trebarnsmor, ett hus, en bebis
Vi har en gemensam son som blev 2år i september…Det kan ni fatta..Att det gått fort!
Men jag fann Kärleken, och hoppade rakt ut i en skrämmande, okänd, ny värld…
Det mest nya, läskiga och tuffaste är att ha träffat en kille som; Älskar mig! Är snäll mot mig! Bekräftar mig! Bryr sig om mig! Älskar mig! Respekterar mig! Står fast vid mig! Berömmer mig!
Födelsedag viktig för alla!
Idag är jag 33 år…Vad åren går…
Jag har hunnit med mycket i mitt liv..
Varit i Usa som AuPair, utbildad sjuksköterska, mamma, husägare, förlovad, tatuerad…
Jag har upplevt glädje och sorg, svek och tragedi, andligt växande och självinsikt, hat och kärlek..
Jag lär mig för varje dag..
Idag är första gången på många många år som jag känner mig värdig att fylla år..
Så här tror jag det är, många pratar om att det inte är nån BigDeal att fylla år, tycker inte om sin fördelsedag och man behöver inte ha bjudningar etc…
För mig har det varit så..och jag har hela tiden garderat mig om nån glömt min födelsedag sagt ”äh..det är lugnt, det gör inget”
Det är bara skitsnack!! Man bryr sig visst…Se på barn! De älskar sin dag, de älskar presenter, de älskar att få glänsa den dan och alla är vänner och har roligt tillsammans…
Så är det hela livet om man håller i sitt ”lilla barn” som finns inuti en själv, om kärnan till självkänslan, respekten och värdigheten är hel…
Då njuter man även av att fylla år vid 33..
Jag säger inte att alla dessa delar är hela än för mig..men jag arbetar med alla dessa delar, och idag kan jag säga, att, på min födelsedag njuter jag av varje sekund!! Och det ”spritter” i kroppen som om jag vore ett litet barn…
Hoppas att det håller i sig!
Tomhet..men ändå ett lugn
Jag lägger till denna bilden för det ser ut som ett vakande öga… Trädets vakande..Livets vakande..mitt vakande..
över mig.
Jag var på min andra session igår, det var tungt att åka dit, jag hade vaknat på morgonen och kännt mig väl till mods denna dag…hade ingen lust i kroppen att röra upp en massa tråkiga känslor..
Men ska det arbetas bort så måste jag tvinga mig dit!
Och dit kom jag, och rörde upp mina känslor…det gjorde jag..
I min nu två månaders sjukskrivning har jag insett att jag nog är ganska illa däran.. inte att jag är döende eller så, men att med tiden som man tillåter sig att slappna av, vara hemma, borta från alla krav och inte puscha sig själv till sin spets hela tiden och arbeta mot nåt som inte är äkta..så upptäcker jag vilket behov jag har att tillåta mig själv vara äkta!
Jag är konfunderad över mitt liv och vem jag är, hur jag mår och hur jag orkar.
Mitt liv som mamma älskar jag, mitt liv som sambo älskar jag
Jag vet att jag mår bra av mina barn och min älskling
Jag vet att jag orkar gå upp ur sängen
Men resten….
Vet jag inget om..just nu..
Det är tragiskt kanske några tycker, fruktansvärt för andra, förståeligt för mig…
Det är ingen som vet vad jag gått och burit på i 15års tid..
Efter igår så har jag inte så mycket känslor…känner mig mest tom..Ångesten har inte infunnit sig denna gång, och jag hoppas den inte visar sig nu…Jag är tom och trött och orkeslös…
Jag insåg igår hur mycket smärta, ledsenhet, bitterhet, ilska, jag har inom mig…Och en sådan stor sorg över mig själv, som om jag står utanför mig själv och bara vill hålla om mig…ta hand om mig …men att det är försent på nåt sätt..Kommer jag någonsin få ur mig dessa känslor…Det känns så tungt nu, nu när jag också vet att jag bara gått en fotlängd in på den låna milsvägen..
Jag är rädd att inte orka, jag är rädd att tappa gnistan till livet, men ändå inte då jag har min älskling som finns här för mig.
Jag har även det vakande ögat..Och tron om att min mening med livet är att få vara lycklig och leva i oändlig, kravlös kärlek..Jag får inte glömma det när det blir så här fruktansvärt grått och trist…
Vädret idag är precis så som jag mår… Det är vintertäckt landskap, himmlen är sådär vit-grå, och så yr det runt massa massa iskall vit snö..
Det finns en skillnad i mig nu mot förr kan jag tyckas känna vid… Vet inte riktigt
men
Nu lever jag i en full acceptans med hur jag mår, och med det inte spelar nåt spel för nån annan…jag vågar visa att detta är jag. Jag står för hur jag mår, och var i livet jag befinner mig, jag kämpar inte emot och blir arg över hur jag mår, utan bara fullt ut accepterar det…lever i det!
Vad står det för?
Vet inte än..
men
det känns FAN så mycket lättare och skönare…i all sorg kan jag le liksom..hihi
Trött..tung..ur kontroll
Jag har en hemsk tung känsla i kroppen, känsla av panik sköljer över mig gång på gång på gång…
Jag har tappat kontrollen av vad som händer med mig…
Jag jobbar stenhårt säger kuratorn…hmmm…undrar hur mycket smärta en kropp kan ta innan den flyger iväg…
Det känns som själen, flödet i min kropp håller på att lämna mig…och att kvar är min kropp, mitt skal..tungt och fastgjutet kvar..
Jag gråter fortfarande med ett leende, då det känns skönt att äntligen bearbeta skiten som varit begravd såååå lääänge..men leendet gömmer även den oerhörda rädslan inom mig…den totala okontroll på min kropp just nu…
Mitt huvud värker och jag vill bara ligga…sova… Jag knyter ihop mig när barnen är hemma, biter ihop varje sekund för att inte brista, jag kämpar…jag vill inte, jag orkar inte..men jag måste..för barnen, för familjen, för älsklingen..
Varje ny sekund tar jag ett andetag, och påminner mig om att hålla mig vaken..håller jag på att drunkna?? Nej…
Kan man bli knäpp eller försämrad av att bearbeta saker? Vet inte.. Knäpp? Nej..
Jag blandas av rädsla inför framtiden, och glädje inför framtiden…en framtid utan obearbetad skiit, kan väl inte bli bättre!!
Håll ut..säger jag mig själv, var inte bitter, var inte rädd…det löser sig, det ordnar sig…hoppas vi….
Mitt försök att börja öppna mig
I Onsdags tog jag steget och började berätta lite för min älskade underbara Jörgen… Han fick först läsa det jag skrivit här på bloggen..Det jag skrivit visste han ju redan , för vi pratar med varandra..men inte lika ingående kanske.
Det satt en stor tejp för min mun..jag visste inte hur jag skulle börja, när, vilket ord skulle komma först… Helt sjukt att det ska va så svårt tänkte jag…Jag fick den där känslan som om man när man var ung ville säga till en kille att man var kär..man väntade på det rätta tillfället..men när det kom så fick man tunghäfta och sa inget ändå!! Konstig jämförelse på detta samtal kanske, men enkelt beskrivet så visste jag inte hur jag skulle börja..Jag blev varm i kroppen, generad, frusen, blek och illamående..Skamsen, feg… USCH..
Till slut berättade jag lite..Jag tog minnesbilden som vi diskuterar hos kuratorn…samt lite till..det kom väl en del frågor och funderingar från Jörgen så jag spann väl vidare lite mer än jag tänkte…
Jag fick känslor av att jag ville försöka försvara mig..varför vissa saker hade hänt, jag försvarade mitt dåvarande beteende, och varför jag inte hade gått, stuckit, slagits, talat!!!
Jag blev illamående efteråt..jag kände mig ännu mer skamsen, generad, smutsig, FEL helt enkelt, jag kände mig FEL…även ett oerhört dåligt samvete sköljdes över mig… Jag blev ledsen, arg, irriterad…Jag började sluta mig och stöta bort Jörgen..
Det var så jag kännde…nu har jag berättat lite, blottat mig..visat Jörgen en sida han inte visste om mig..Skulle jag nu bli sviken , ensam kvar, lämnad…skulle hans bild av mig nu förändras..Att jag inte är alls den där starka, ”bitchiga” tjejen med skinn på näsan… Visst min hjärna vet väl att till viss del är jag det…men..det finns många sidor hos mig som är borta, förstörda, ärrade…vill han ha mig med dom..eller???
Detta jag nu skriver vet jag i mitt huvud inte är fallet…Jörgen älskar mig, han sviker inte mig! Han är snäll!
Men min kropp och huvud arbetar inte tillsammans för tillfället…
Han hade funderingar som ”varför lämnade jag inte” , ”varför berättade jag inte”,
Han konstaterade att jag skulle aldrig tillåta mig själv idag att bli nedpsykad..slagen… Hans syn på mig är ju så…att jag är en stark person som inte tar nån skiit!!
Jag fick funderingen..eller rättare sagt…en ”aha”… Jag skulle nog inte gå idag heller…och jag skulle nog inte idag heller upptäcka att den psykiska misshandeln skulle existera om den nu gjorde det…. För jag är inte bearbetad….eller…avtraumatiserad… Det där lät konstigt…Men jag menar att jag fick ännu mer känsla av att ”waow…vilken lång väg kvar , jag har att vandra….puh puh…
Tankar sen sist...
Det har gått två och en halv vecka drygt sen jag började prata med Jörgen om min första minnesbild och behandlingen hos kuratorn…
Det har varit lugna två och en halv vecka.. veckan efter hade jag två möten med kuratorn som bestod endast av samtal..hjälp att få känslorna på rätt plats…Jag behövde ventilera de tunga känslovågorna efter Onsdagkvällen med Jörgen och mitt samtal.. Jag behövde ventilera mina känslor av att jag gör livet för dem runt mig till ett rent helvete om jag fortsatt ska leva vidare..att jag förpestar deras tillvaro och att det F A N vore bättre att gå och dö..försvinna eller nåt åt det hållet… Reb frustration hade uppstått i min kropp… Denna frustration har satt sina spår i min kropp rent fysiskt… med total trötthet och minskad sexlust…spänd som en fiolsträng och både huvud, rygg- och nackvärk!!! En orkeslös apatisk känsla… Helgen för en vecka sedan..lättade själva tröttheten lite och jag fick en känsla av myspys med jörgen och lilleman…det var mysigt att bara vara hemma och snosa..gosa..och göra bra saker.. Jag hade trots detta , ändå under veckan av kaos..försökt tänka ut ”rycka-upp-mig-göra saker” som att exempelvis..träffa nån på dagarna, röra på mig, orka med agens bestyr, fota, boka in lite hudvårdsklasser…
Nu har det gått två och en halv vecka..Jag har inte skrivit sååå himla mycket sen dess… Det är måndag idag! Helgen har varit superskön..veckan som varit har varit goo, trots min totala huvudvärk och fiolspända kropp….
Varför då??? Varför har det varit superskönt, gott ??
Joo…för att jag har sansat mig…Jag har tagit dagen som den kommer…jag har inte straffat mig själv… jag har sett saker för vad de är och inte är….
Tror jag…..
Helgen har varit skön för att jag har orkat med barnen…jag har varit med dem i nuet…tagit mig tiden att lyssna, vara med utan krav och hinder…
Jag har bokat in hudvårdsklasser kommande i hela mars-månad…Känns fruktansvärt jobbigt, skrämmande…mmm jaaa, näst intill livsfarligt…hihihi…men jag SKA genomföra det…jag får se det som en aktivering, arbetsträning, det ökar min sociala kompetens, min självkänsla…Jag vågar, ska våga möta det skrämmande..som jag vet kommer att ge mig mycket positiv input!!!
Jag har träffat kompisar, jag har bokat in kompisdejter..Jag har tagit en powerwalk… Bara en!!?? Mmmmjaaa…men det ska bli fler såna..för det är fan min medicin!! Det ger sååå mycket energi…
Jag ska fortfarande inte puscha mig till nåt jag inte orkar eller vill…jag ska inte göra föööör mycket på en gång… Min plan är nu denna vecka att genomföra mina hudvårdsklasser och promenera…sen får allt annat bara ske….
Tankar om jobbet….ALDRIG….ÅNGEST….ska ringa min handläggare på försäkringskassan imorgon…
Sist…Jag älskar min Jörgen..Han är den bästa, snällaste mannen i världen!!!
Ensamhet..är det nåt vi väljer
Idag på min 4e behandling…fick jag äntligen ett avslut på den första behandlingen…!!! Jippi!!! Jag är helt utan kontroll vad gäller detta.. och vet inget om hur det ska gå!! Men guud va cool behandlingen ä!! Vilken grej!!! Jag trodde aldrig det skulle bli så här och gå så här!!
Ok..idag var en euforisk känsla… pga av den första (av alla minnesbilder) blev avslutad.. Kuratorn säger att jag jobbar STENHÅRT… Och dessa veckor har väl varit sjuuukt jobbiga!! Och fler väntar väl!
Men som jag skrivit tidigare så har jag mått dåligt i 17år..(15 år tror jag , jag skrivit innan, men det är där emellan).. och då mår jag skiit nu ett helt år till om så behövs för att sen slippa SKITEN!! Jag gör det med en stor rädsla och ledsenhet med ett STORT leende… Låter super weird…Men det går inte att förklara kanske för nån… Har man måt skiit, varit levande död i så många år och helt plötsligt inser att nu…snart…snart…nu…. kan det vara slut på lidandet!! PUH PUH PUH säger man då!! SKRIKER, GRÅTER,KVIDER av lättnad att det finns ett ljus i tunneln…
En minnesbild, på sex veckor… Har gett så mycket…Det jag skrivit innan är redan skrivet…Jag rannsakar mig själv, ser mig utanför mig själv på nåt sätt…. All lidelse, skam, sorg skal ju behandlas och håller på…men även aggressionerna, bitterheten, hatet…acceptans för vad som varit..vad som har hänt…vad jag blivit, hur jag varit, vad jag är, vem jag är, vad jag gjort, 17 år är lång tid…gud, vem är jag…????
En sak har jag kommit till insikt med idag… Jag är ensam om jag väljer att vara det…
När jag skriver om insikt är den betydelsen för mig…när kropp och hjärna lever i fullständig harmoni..när de känner samma sak, lever samma liv..
Jag valde ett ensamt liv då… Det gör jag inte idag… Idag frågar jag mig bara…vilka vill jag ha i detta liv??
Min älskling, mina barn, my soulsister´s är ju såklart redan självklara val … men de finns andra att fundera på, om de ska släppas in eller ej….. men de rätta kommer…
Som sagt..ensamheten väljer vi..om vi vill ha den så sluter vi oss och delger ingen ”jobbig” information…vi är ytliga … Vill vi inte ha den..så öppnar vi oss, ger av oss, blottar oss, visar oss..lever i fullständig acceptans i vilka vi är..de som älskar oss gör det..de som inte gör det lämnar en…So What!!!
Efter regn kommer sol..
Nästan två ,månader sen sist….
Tiden har sprungit iväg med stormsteg… Mycket har hänt och tyvärr har jag inte skrivit under processens gång som jag önskat…
Skall försöka sammanfatta så bra jag kan..
Jag skrev i mitt sista inlägg om; Ensamhet är det nåt vi väljer?? Vi?? Jag!! Jag har valt det genom livet… Jag kan vara ledsen , arg , bitter på att ingen försökte bryta sig in… Men det är till att slösa energi.. Gjort är gjort.. Och jag kan välja att lägga skuld på de runt mig som aldrig försökte bryta sig in…visst!!.. men till vilken nytta… I slutändan är det ju jag som gjorde ett val för länge, länge sen.. Jag slöt mig, valde ensamheten genom att stänga inne det som var hårt, tufft att prata om… anpassade mig åt vad jag då trodde andra ville ha av mig… De ville inte ha nån Linda som var ledsen, negativ, pessimistisk, klagande, sörjande, gråtande… Och varför klaga och stanna kvar, varför inte avsluta lidandet??
Kom ihåg…detta var i mina tankar i min kropp… Verkligheten kanske såg annorlunda ut..men detta var min verklighet, mina tankar..
Nej.. de ville ha en Linda som var glad, sprudlande, stark… Det var inte alla gånger jag orkade hålla måttet…jag klagande och sörjde och grät öppet…men för en kort tid..sen slöt jag mig blev arg, grinig, bitchig…Mycket lättare egenskaper än att visa sin sårbarhet… Jag har säkert skadat människor på vägen, fått vänner, familj att fundera över mitt agerande, beteende.. Men det var enklare att gå den arga vägen … jag visste inte hela tiden varför jag mådde som jag mådde..
När jag var ung 16,17,18 år.. och mina vänner likadant..så var väl inte vi heller färdiga i vår inre resa, hade inte ännu fått alla redskap för att kunna möta, känna och stötta allt vad jag bar inom mig… Förståelsen och empatin är knapp i den åldern.. Tror jag iallafall… I mina tankar är det nog så..
Jag skapade mig själv ett mönster som pågått till den dag som är idag… Jag har genom åren förmodligen fått en hel del stämplar av att vara någon… Någon som jag inte är!! Någon som jag inte var!! Den hårdaste dömaren i detta är också jag själv..att ej förglömma…
Jag har ansett mig vara arg, bitch, slödder, hora, luder, äckel, djup, analyserande, ytlig, ful, värdelös, ensam, svag, kall… finns många fler destruktiva nedtryckande ord…
Jag har också ansett mig vara stark, snäll, omtänksam, glad, fri..ärlig, kärleksfull..
Just nu är alla dessa stämplar och betygsättande i ett enda virr varr.. känslorna är upp och ner… Men en sak vet jag att:
Jag är inte ensam, för jag väljer att inte vara ensam…
Jag är stark för att jag vågar visa min sårbarhet..
Jag har en självrespekt idag, då jag väljer vilka jag vill blotta mitt inre för..
Detta vet jag idag..och det andra faller på plats så småningom..
Viktigaste människorna för mig idag är: Min familj, mina vänner. Det är de jag har öppnat mig för…till viss del… Det allra innersta är bara min älskade Jörgen som får ta del av…och kuratorn..
Ärlighet
Det har hänt nåt med barnen… De känns lyckligare, mer tillfreds med livet härhemma, mer glädje och utstrålning i deras framförande..
Vad har hänt??
Jag har öppnat mig!!! IIiiiiiiiii….Det var inte lätt, men ett måste… och resultatet blev över förväntan!!!
Jag har gått hemma och varit sjukskriven sedan i december och flertalet gånger innan dess…Klart att barna märker det..
Jag har gått och mått dåligt av och till som jag skrivit tidigare i många år…men ur barnens synvinkel, sedan min dotter var född och sedan jag flyttade hit och kom in i mina bonusbarns liv och sedan Hugo föddes… Klart att barnen känner av det…
Vad tänker och tror barnen då??… Att det är deras fel!! Hur mår barnen då?? Dåligt!! Hur beter sig barnen då?? Som jag mår!! Upproriskt, utåtagerande, argsinta, gråtmilda.. Detta är återigen mina tankar och föraningar.. Kanske har jag fel..kanske har jag rätt…
Jag har alltid uppmuntrat barnen att vara ärliga och alltid våga komma och berätta om de har nåt som trycker dem.. Att sanningen är enda vägen till själslig lycka…
Men är barnen ärliga om de vet att vi ljuger för dem?..eller öppnar de sig för oss om vi inte öppnar oss för dem?.. Knappast!!
Om barn skall respektera oss som vuxna måste vi visa att vi respekterar dem.. om vi ska lära att alla människor är lika mycket värda så måste vi värdera dem lika högt som vi vuxna värderar varandra..
För att inte lägga skuld på våra barn och för att undevika att de skall växa upp och må dåligt i livet så måste jag som förälder till mina barn, visa den respekten, behandla dem som jag vill att de ska behandla mig, visa deras värde genom att vara SANN.. Genuint ärlig och sann!! Visa dem min sårbarhet på ett sätt som de hanterar..men att i det huvudsakliga få dem att förstå… Att INGET av det jag känner, hur jag mår, agerar har med DEM att göra… DET ÄR INTE DERAS FEL!! Inte deras fel att mamma är ledsen, trött, arg…
Nu pratar jag inte om vanliga vardags-känslor..att man blir arg på barnen, eller har regler..Nu pratar jag om obefogad ilska, ledsenhet, ilska….
Jag funderade länge på hur jag skulle förmå mig att säga detta till dem…flera gånger som vi satt alla samlade så försökte jag, men tungan klistrades fast i min mun, jag vågade inte…det var skrämmande hur liten jag kände mig, hur rädd och blottad jag kännde mig av bara tanken av att visa min sårbarhet för dem!!
Det finns ingen rätt tidpunkt, det går inte att planera…bara säg det när det faller sig naturligt…var det en som sa till mig…
Det gjorde jag!! 
Så här sa jag ; ” Ni kanske har märkt att mamma inte arbetar så mycket nu.. Jag är hemma och sjukskriven..Ni kanske märker att jag är väldigt trött, att jag lätt kan bli ledsen, att jag ibland sitter och funderar mycket, drömmer mig bort… Ni kanske också tänker att : Va arg mamma blev nu!! Att jag blir för arg för små saker.. så som jag inte alltid blir.. Detta beror på och varför jag är hemma för att när jag var yngre för många många år sen..var det nån som var väldigt dum emot mig…som jag har börjat tänka på…och när jag tänker på det..så blir jag väldigt ledsen..och det är därför jag blir så trött och då orkar jag inte lika mycket och har lättare att bli arg.. Jag går till doktorn för att prata och få hjälp..Men jag vill berätta detta för er, för jag vill inte att ni ska gå och tro att något av hur jag mår har med ER att göra.. Ni har inte gjort nåt fel!!! Ni gör mig inte ledsen och trött!! När jag ser er blir jag glad!! Jag älskar er över allt annat på denna gjord och ni är världens underbaraste barn!! Ni gör mig ALDRIG ledsen…BARA GLAD!! Förstår ni det? Känner ni det?
Jag tänkte inte så mycket på vårt samtal efteråt..mer att det var skönt för mig att våga visa mig, vara ärlig och tala sanning till mina barn…
Nu efter några veckor har jag kommit att tänka på effekten av samtalet pga många små händelser.. Flera har poängterat min dotters framförande som lugnare, gladare, lyckligare.. att hon verkar mer tillfreds i sin lilla kropp.. När jag har mina dagar, kan barnen komma och kolla till mig, ge mig en extra kram och framförallt VÅGAR FRÅGA mig hur jag har det…
Min dotter kom till mig en dag när jag låg i soffan, utslagen och illa till mods efter att jag kännt mig för arg i en viss situation..
Hon frågade: Hur mår du mamma? Jag är trött och ledsen..sa jag…Är det nåt jag gjort? Nej sa jag och så hade vi ett samtal om det..jag påminnde återigen om varför jag är hemma och suksriven..och att vad som orsakar mitt mående..Jag påminnde igen om att hon aldrig gör något som får mig att må som jag gör..Att hon bara gör mig glad…
Hon pussade mig och glad sprang hon iväg för att leka…
SKÖÖÖNT!!
Och en sista sak… Barn gör som man gör inte som man säger… Jag har blivit gladare, lugnare och mer tillfreds i min kropp, genom att våga blotta mig för barnen, visa min sårbarhet och inte behöva vara nån stålmamma.. utan ärlig och sann..
What too say???
Har haft ena skiit veckor… det är så jävla jobbigt att ha det jobbigt!!! Jag är tung som en jälva gråsten, som inte orkar annat än att röka och dricka kaffe… Låter skiitsunt!!
Jag vet att det är tufft och hårt och kräver en hel del av en om man ska jobba med sig själv för att bli frisk! Men kan man inte få ta pausar ibland?? Och under den tiden bara få njuta av livet??
Jag är så trött på att behöva förklara för människor om hur jag har det… Va fan..det är inte en jävel som ser att jag mår dåligt!! Och har man ett par glänsande dagar som strax därefter följs av ett rent helvete.. så är det som att de tänker…”Men du har ju mått så bra det sista??” ” Vad har hänt?” JaA vad har hänt?…
Kärnan är brusten…den måste jobbas ihop och bli hel.. det går inte över en dag, en vecka , en månad… Jag vill också att det ska gå FORT!! Men åå andra sidan så får jag boosta mig med att jag har mått dåligt i över 15 år utan att veta orsaken till det!! Nu vet jag och därför gör det extra ont, och att då må skiit ett tag till för att sen bli en hel människa igen så.. ok… det fåår gå.. men hur FAN förklarar man allt jämt?? Varför???
Jag är lett, ledsen, bitter, förbannad, död, som nån jävla levande vålnad försöker jag bygga upp mitt liv igen.. så mina barn och min sambo kan få ta del av den äkta jag.. som nånstans därinne finns… den som visar sig emellanåt..när jag har ”bra” dagar…
Tänk att såå många och framförallt jag ska behöva utstå så mycket arbete, så många känslor.. för att en ENDA, liten LÅG, jävel har misshandlat själen ur mig!!! Kroppen, skalet är kvar…SVART, BRÄNNT, OCH DÖTT… själen är VIT, TUNN, SKÖR, INTROVERT.. Jag.. Vem Fan är jag… Jag är en dotter, syster, mamma, flickvän och vän… Det vet jag… Resten… Ska jag jobba fram!!
Hårt arbete?? Mmmm..JA!!
Går det fort??… Hmm..NEJ!!
Allt för en enda jävla liten människas skull…
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar